Homo, homo, homo

14 maj, 2014 | by Heikki Jalakas |

HOMO HOMO HOMO – från tabu till öppenhet?

För sjuttio år sedan var det kriminellt att älska någon av samma kön. 1979 var det en sjukdom. Den första boken om LHBTQ-personer och åldrande släpptes förra året. Nu håller den första generationen öppna homo- och bisexuella på att bli gamla. Men hur öppna kan och vill de egentligen vara?

TEXT & FOTO: Olivia Wikström & Fanny Wijk

Det är sommar i Sunne och tidigt 50-tal. En ung pojke cyklar på landsvägen , han är på väg till skolan. På huvudet bär han mammas röda basker. Hon har köpt den i Frankrike, där det bor bohemer och poeter. Han känner sig så fin. Men om en liten stund ska han få veta av de andra pojkarna på skolan att basker är inget man har. Särskilt inte en röd. Särskilt inte om man är pojke. Han vet redan nu att han är annorlunda, men det kommer att dröja nästan ett halvt sekel innan han förstår på vilket sätt.

Runt ett bord på en kinakrog på Sveavägen i Stockholm sitter femton kvinnor. Det är tisdag eftermiddag och de är de enda gästerna i lokalen. Kvinnorna kallar sig för Golden Ladies och har precis avrundat sin veckoliga fika i RFSL-huset några hundra meter bort. Kaffekoppar har ersatts av vinkaraffer. Det kvinnorna har gemensamt är att de är äldre och homo- eller bisexuella. Många har känt varandra sedan de var i 20-årsåldern.

– Man kände sig så himla ensam innan man kom ut. Det fanns ju massa andra som var lesbiska men inte visste jag att det fanns så många, säger en av medlemmarna som heter Lotta.

Golden Ladies är inte ensamma. Totalt är de nästan 130 medlemmar och under regnbågsflagg samlas äldre homosexuella i liknande grupper i både Stockholm och andra städer. Dagen efter samlas till exempel ett gäng bögar, Gayseniorerna, i samma RFSL-hus. I Göteborg träffas HBT-seniorerna en gång i månaden. Hyllan, som cafét i Stockholms RFSL-hus kallas, beskrivs av många som en plats där man kan vila och få en paus från det övriga samhället. Många har levt både när det var kriminellt och när det var klassat som en mental rubbning att vara homosexuell. Många lever fortfarande dubbelliv med heterosexuella partners där hemma. Flera vill inte vara med på bild eller tala om sitt efternamn när vi besöker dem. Därför används huvudsakligen förnamn i den här texten.

– Jag tror att det är jätteviktigt att man har möjlighet att träffa likasinnade, och då menar jag inte partners, utan en social grupp där man kan vistas, utvecklas och interagera utan att bli hotad och normerad hela tiden, säger Margareta Lindholm.

Hon är författare och forskare i sociologi och genusvetenskap och har bland annat skrivit ett kapitel i den nyutkomna boken “LHBTQ-personer och åldrande”. Den är den första i sitt slag ur ett nordiskt perspektiv. Hon har också tillsammans med Arne Nilsson skrivit en bok om skillnaderna på manligt och kvinnligt homoliv i Göteborg mellan åren 1950 och 1980. Historiskt har det skilt sig mellan var kvinnor och män träffats och umgåtts. Kvinnor har traditionellt träffats mer i hemmamiljöer, medan män sågs ute i det offentliga rummet på discon, bastuklubbar, parker eller solställen. 

I takt med att LHBTQ-rörelsen växte sig starkare skapades fler uteställen för gruppen och under 1980-talet blomstrade utelivet i storstäderna. I dag har de renodlade gayställena nästan försvunnit och publiken blandats ut med heterosexuella i det samhälle som blivit allt mer öppet. Trots det är det långt ifrån alla äldre lesbiska och bögar som känner sig bekväma med att gå ut och dansa på ett “vanligt ställe”.

– Det skulle bli väldigt jobbigt, jag tror att det skulle höjas några ögonbryn. Väninnor kan ju dansa, men inte på det sättet. Att hålla varandra nära och vila kind mot kind, säger Pia från Golden Ladies.

– Det beror på vad man gör, kontrar Lotta och skrattar.

– Skulle du dansa kind mot kind med mig? frågar Pia.

– Det skulle jag kanske kunna göra, du dansar så bra, säger Lotta.

Exakt 329 meter från RFSL-huset sitter forskaren Hans Robertsson uppkrupen i sin soffa. Han har forskat på manlighet, normer och homosexualitet och har även han skrivit ett kapitel i den nya boken om LHBTQ-personer och åldrande. 

I sitt arbete har han bland annat intervjuat flera av männen som hänger på Gayseniorernas café och förstår att många känner ett behov av att hålla ihop.

– Förr var det riktigt jävla farligt att vara bög, det är det fortfarande på vissa ställen. Själva komma ut-processen är lika jobbig och smärtsam fortfarande, för det handlar om identitet. Oavsett det yttre, som vad farmor och farfar ska säga och hela den baletten, så handlar det om din inre process. Den kommer alltid att vara lika jobbig, säger han och fortsätter:

– Det är ju hela tiden hetero, hetero, hetero, hetero. Din manliga identitet, och kvinnliga också för den delen, bygger på att du är heterosexuell. Så det blir en identitetskris. Vem är jag nu? Man är absolut inte en riktig man på det sättet som man har lärt sig att en riktig man är. 

Pojken med baskern var inte en pojke som en riktig pojke är. När han växer upp känner han sig ovanlig. Han gillar opera, inte hockey. Men han förstår fortfarande inte helt på vilket sätt han är annorlunda. 

Det är tidigt 1980-tal. Kerstin är ung och nykär. Hon är uppfylld av förälskelsen och vill hålla sin älsklings hand. Det är sommar och de är på väg hem efter ett par glas vin. Hon vill kyssa henne, men tänk om någon ser. Hon vågar inte. Trettio år senare är Kerstin lyckligt gift. Hon har barn från ett tidigare heteroäktenskap och lever familjeliv i en förort till Göteborg. Det ligger en mataffär precis där de bor. När tjejen i kassan frågar varför hon inte varit där på ett tag, väljer Kerstin att svara att “någon annan” brukar handla. Hon säger “någon annan” och inte “min fru”. Det känns inte bra, men hon väljer att göra det ändå, även om hon inte tror att kassörskan hade behandlat henne annorlunda för det.

– Jag som person kan vara helt öppen idag, men jag är inte alltid det. För varje ny situation så måste jag göra ett överslag i huvudet som en hetereosexuell person aldrig behöver göra, säger Kerstin, en av medlemmarna i HBT-seniorerna.

Forskarna Hans Robertsson och Margareta Lindholm är överens om att det är vanligt att homo- och bisexuella smyger eller lever delvis dolt, speciellt i den äldre generationen. Även de som är öppna smyger ibland.

– Allting är situationsbundet och beror på kontext. Jag smyger nog ibland, det är ju inte alltid man orkar. Varför berätta om det inte är viktigt i sammanhanget? Om någon tar för givet att jag är heterosexuell, men det inte har någon betydelse, rättar inte jag personen och säger att “frugan” heter Stefan, säger Hans Robertsson.

Tillbaka på kinakrogen berättar flera kvinnor ur Golden Ladies historier om när de aktivt valt att vara öppna eller stängda. Inför läkare, på jobbet eller bland bekanta. Vissa har inte sagt något rakt ut till vänner som de haft i över tjugo år.

– Om jag laddade ett gevär och höll mot mitt ex:s panna skulle jag aldrig få in henne på ett sånt här möte. Det får inte synas, det får inte märkas. Man behöver inte vara öppen jämt, men stängd jämt är en annan sak. Men så är det ju ibland. Alla är inte öppna och bekväma, säger Jeanette som är en av de yngsta i gruppen med sina 51 år.

– Jag tycker att vi som kan vara öppna och är öppna har ett ansvar att vara det. Vi har möjlighet att påverka andra, för det tar inte stopp med att vi sitter här och har kommit ut. 

– Jag tycker att det är lite av Golden Ladies ansvar, vi är skyldiga det och det kämpar jag för, säger Anette. Hon poängterar också att hon alltid varit öppen i alla situationer sedan hon kom ut när hon var 18 år och nästan alltid känt sig positivt bemött.

Pojken med baskern har vuxit upp. Han heter Björn och är 73 år. Nu är det över tio år sedan han förstod på vilket sätt han var annorlunda. Den röda baskern är utbytt mot en leopardmönstrad väst när han sitter på Hyllan med sina vänner. Sina likasinnade. Han har bytt frun och huset på värmländska landsbygden till singelliv i en etta i utkanten av Stockholm. På onsdagsfikat skryter kan lite om sin Hugo Boss-kavaj som han fyndat på Stadsmissonen för 200 kronor. Han berättar att han hade en grön kavaj dagen då allt förändrades. Under fikastuden berättar också Hans, en av de andra Gayseniorerna, en anekdot för männen på Hyllan. Han känner flera bögar som förr lät en damkappa hänga på en spik i hallen i flera år. Den skulle symbolisera en flickvän med konstiga arbetstider, utifall att mamma kom på besök. Det är vanligt med det som Hans Robertsson kallar för “smygisar”, män eller kvinnor som lever heterosexuellt och är gifta, men ändå identifierar sig som homosexuella.

– Det finns många som har resonemangsäktenskap. Om man har varit gifta i 60 år kanske frun inte tycker att det gör någonting om han går och dricker kaffe med några gamla bögar, säger han. 

Av de personer Hans Robertsson har intervjuat kom de flesta ut väldigt sent, uppåt 40-årsåldern. 

De har tvingat sig in i heterosexuella liv i någon mån och många homosexuella i den äldre generationen har mått väldigt dåligt.

– Till slut spricker bubblan och då finns det inget att välja på, antingen ta livet av sig eller komma ut. Jag tycker att det är en väldigt positiv utveckling att vi fått ett samhällsklimat som är så pass öppet att vi i alla fall inte tvingar in människor att gå omkring och må dåligt innan de kan blomstra och bli sitt sanna jag, säger Hans Robertsson. Han tror att snittålder att komma ut idag är mycket lägre, kanske efter puberteten.

Det är en onsdag i augusti 1979 och homosexualitet är klassat som en mental rubbning i Sverige. RFSL har kämpat i åtta år för att få bort stämpeln och denna onsdagseftermiddag skallar manifesten på Stockholms centrala gator. Några har sjukskrivit sig för att kunna vara med och demonstrera. Flera ringer försäkringskassan och säger att de är oförmögna att arbeta eftersom de är homosexuella. Eller så uppger de bara sjukdomskoden 3 copy02,00 – koden för homosexualitet. Demonstranterna smyger sig in ett par åt gången och sätter sig i Socialstyrelsens trapphus. Till slut har femtio ockupanter samlats i trappan och håller varandras händer när de sjunger kampvisor. Ockupationen blir symbolisk och viktig. Några månader senare, den 19 oktober, tas sjukdomsstämpeln bort. Nästan alla på Golden Ladies, Gayseniorerna och HBT-seniorerna är överens om att detta är den största och viktigaste hållpunkten i svensk homohistoria. Bland demonstranterna på gatan fanns bland annat forskaren Hans Robertsson.

– Vi var trehundra livrädda lesbiska och bögar. Gud, jag tyckte det var jättepinsamt. Att gå omkring på Hamngatan och skrika att man var bög, det kändes väldigt knepigt. När man tänker på Pridetåg idag så ser det helt annorlunda ut, säger han. Trots att de flesta i RFSL:s seniorgrupper lyfter fram det som hände 1979 som den viktigaste hållpunkten, är det ingen av dem som själva ringde in och sjukskrev sig.

– Jag var heterosexuell då! skrattar Kerstin från HBT-seniorerna i Göteborg.

Kompisen Ann-Katrin hade visserligen kommit ut, men säger att hon inte var delaktig  aktionen. Hon kommer däremot ihåg när hon var ännu yngre, då homosexualitet fortfarande var kriminellt.

– Jag minns att jag tittade efter i lagboken om huruvida det jag höll på med var straffbart. Det vill jag minnas att det var. Då la jag ner den sidan i boken och tänkte att det skiter la jag i, säger Ann-Katrin.

Det dröjde inte länge efter segern med friskförklaringen innan nästa backlash för LHBTQ-gruppen.

– De blev äntligen friskförklarade, sen tog det bara fyra år så blev de sjuka igen, säger Hans Robertsson och 

syftar på aidsepidemin som präglade 80- och 90-talet.

– Men aids var en händelse som faktiskt påskyndande väldigt mycket lagstiftning. Det är tragiskt att en sån sak måste ske för att ge en bra utveckling, säger Hans Robertsson.

I kölvattnet av aids kom först sambolagen, sedan partnerskapslagen och till slut könsneutrala äktenskap. Man ville göra det lättare för homo- och bisexuella att ha långvariga relationer, istället för korta förbindelser. Däremot intensifierades tabut under själva aidseran, både genom en egen rädsla för sjukdomen och för att homosexualitet återigen sågs som sjukt av samhället, fast på ett annat sätt. Gruppen tvingades in i en ny garderob. En skam och ett dåligt samvete gnager i många av seniorernas historier.

– Det är inte så himla lätt, särskilt inte för oss äldre, att tänka att jag är lika bra som vem som helst annars. Vi bär ju med oss så mycket dåligt samvete från vår uppväxt på 3 copy0-, 40-, och 50-talen. Det tar sin tid att tvätta bort, säger Ann på Golden Ladies. 

Hon har själv jobbat på RFSL länge och mött mycket av LHBTQ-personers egna fördomar.

– Den internaliserande homofobin ska man vara vaksam på. Folk kanske inte är så ifrågasättande som många av oss tror. Det är sitter långt inne och är en generationsfråga som finns kvar hos oss, fortsätter hon.

HBT-seniorerna i Göteborg berättar att de ibland blivit förvånande över hur bra det har gått i situationer där de kommit ut. De kallar det för heterofobi. Att man projicerar sina egna mardrömmar och negativa fördomar om hur ens familj eller närstående kommer att reagera.

– Men en sådan tanke har inte uppstått ur ett vakuum. Det var otänkbart att nämna något om detta när jag var ung, säger Ann-Katrin.

– Alla är rädda för att inte bli accepterade av sin familj, fyller kompisen Kerstin i.

Pojken med baskern har vuxit upp

Det finns fortfarande stora problem kvar, trots de förändringar som skett för LHBTQ-personer det senaste halvseklet. I dag får man både gifta sig och skaffa barn, men det är fortfarande inte problemfritt att leva öppet. Ett närliggande exempel är bögparet i Kinna, söder om Borås, som trakasserats upprepade gånger för att de är just homosexuella. Forskaren Margareta Lindholm är ambivalent gällande homosexuellas framtid.

– Om de tendenser som finns i samhället idag fortsätter, kommer denna grupp att få det svårare överlag. Homofobi är fortfarande ett stort problem, samtidigt finns en mycket större bredd i öppet homosexuellt och queert liv idag, säger hon. Hans Robertsson håller med.

–Vissa kamper kommer vi aldrig vinna, kommer vi aldrig någonsin bli klara med. Vi kommer att fortsätta kämpa med jämställdhet, homosexuellas rätt och invandrarproblematiken. Det är eviga frågor. Även om vi kan se en positiv utveckling juridiskt så finns det fortfarande motkrafter kvar, säger han.

Det är sommar i Värmland på 1990-talet. Björn går in på Stadsteatern i Karlstad. Han är gift men ska på date med en trettio år yngre man som han träffat på nätforumet Sylvester. Mannen kallar sig för Angelboy och spelar en roll i uppsättningen av La Cage aux Folles. Björn står med sin gröna kavaj i kulisserna och väntar när föreställingen är slut. Han är nervös. Angelboy kommer fram, han säger att kavajen är gräslig. Men det gör inget, Björn har redan bestämt sig.

Läs vidare

Mest lästa

  • No results available