Från ensamhet till gemenskap

14 maj, 2014 | by Heikki Jalakas |

Från ensamhet till gemenskap

Vivianne Brunbäck välkomnar oss till Allégården.

Vivianne Brunbäck välkomnar alla till Allégården.

Länge hade hon väntat på pensionen. Efter en lång karriär som ekonomiassistent skulle hon nu få den tid hon aldrig haft. Men när maken plötsligt gick bort försvann lusten och ensamheten tog över. Vägen tillbaka till det sociala livet skulle bli svår. Men det var på Allégården som Vivianne fann tryggheten.

TEXT & FOTO: Jacob Snöbohm

Allégården – som en fritidsgård för pensionären.

Vivianne Brunbäck, 79 år gammal och flerårig styrelsemedlem i Allégårdens pensionärsförening.

Arne Eriksson, styrelseordförande på Allégården.

– Ser du bilden här? Där har du männen som sitter i den stora lässalen, medan kvinnorna fick den lilla. Det fanns diskriminering då också, tro inget annat!

Vivianne Brunbäck pekar på ett foto på väggen. Fotot är från 40-talet och visar det bibliotek som en gång låg i huset som nu kallas Allégården.

– Men det var fint. Det är så ett bibliotek ska se ut. Inte sådär sterilt och hemskt som det alltid är nuförtiden, fortsätter hon.

På de ljusblåa väggarna hänger fler foton och tavlor som Vivianne berättar om med inlevelse medan hon skyndar vidare genom huset. Det finns så mycket hon vill visa. Hon berättar om när hon först kom till Allégården och hur hon förälskade sig i stuckaturen och de vackra takrosetterna. Men främst var det gemenskapen som lockade.

Det hela började med invigningen av en ny Stena Line-båt. Året var 2008 och hon hade följt med en vän.Väl på plats var det inte fartyget som intresserade Vivianne. Istället kom hon i kontakt med en grupp människor från Allégården som hade tagit sig dit för att se invigningen. De berättade om alla kurser man kunde gå, och Vivianne blev genast fascinerad. Redan samma vecka anmälde hon sig till flera kurser. Det var allt från datorkunskap till vinprovningar. Och det dröjde inte länge innan hon satt i styrelsen för Allégårdens pensionärsförening.

– Det var ett engagemang som växte snabbt. Det finns ju alltid något att göra här och nya människor att möta. Sen har jag ju erfarenhet av det ekonomiska också, säger hon.

Några år tidigare hade Vivianne gått i pension. Bakom sig hade hon lämnat ett arbete som ekonomiassistent på John Sjögren & Co i Göteborg. Det var en tid hon hade längtat efter. Maken Sten hade redan gått i pension och nu skulle de äntligen få mer tid för varandra och för familjen. Men när Sten plötsligt sjuknade in och gick bort försvann motivationen fullkomligt.

– Det var outhärdligt. Det enda stödet jag hade var min son och hans hustru. Men de har ju nog med sina egna liv.

Det skulle ta nästan två år innan Vivianne ”blev sig själv” igen, som hon beskriver det. Den glada och entusiastiska personen som hon alltid varit syntes inte till under denna period. Och avsaknaden av sällskap var den stora utmaningen.

– Sorgen kommer man över snabbare än man tror. Men det är just tomheten som är det värsta. Jag var ju van att ha någon att alltid prata med. Det var tungt, förklarar hon.

Ingmar Skoog är överläkare i psykiatri på Sahlgrenska sjukhuset och professor vid Göteborgs universitet. Han har bedrivit omfattande studier kring den psykiska hälsan hos äldre människor. Han menar att äldre människor generellt sett mår bättre idag än för 30 år sedan. Bland annat är man är friskare, smartare och mer sexuellt aktiv. Samtidigt finns en tydlig ökning av personer som känner sig ensamma.

– En förklaring kan kanske finnas i att fler äldre skiljer sig. Det kan vara positivt för många, men ökar samtidigt den upplevda ensamheten, säger han.

Han tror också att samhället idag ställer större krav på det sociala samspelet än tidigare, vilket gör att ett begränsat socialt utbyte kan upplevas som ett större problem än innan. För Vivianne nådde ensamheten till slut en gräns.

– Jag kunde inte sitta hemma och tycka synd om mig själv längre. Det är ingenting som blir bättre av det. Sen hamnade jag ju här på Allégården och det var det bästa som hänt på länge, berättar hon.

Hit går hon nu nästan varje dag i veckan, även om hon oftast bara jobbar här två dagar i veckan. Allégården har blivit som ett andra hem för henne och vänskapskretsen har utan tvekan växt.

– Den här människan är ju fantastisk till exempel, utbrister hon och vinkar till sig Bodil Johansson, som är en annan av de arbetande.

– Utan henne skulle det inte gå runt här, fortsätter Vivianne.

– Äsch, du bara smörar. Men det är tur vi har varandra, eller hur, säger Bodil glatt och fortsätter det febrila arbetet med att ställa i ordning stolarna i den stora salen.

Idag har Allégården öppet hus och det är mycket som skall hinnas med. Arne Eriksson är styrelseordförande i pensionärsföreningen och för honom betyder personer som Vivianne mycket. Själv blev han pensionär för fyra år sedan.

– Jag har jobbat inom restaurang i hela mitt liv. Men jag kunde inte sluta engagera mig i olika föreningar. Detta är bara ett av exemplen. Det jag har märkt är hur viktigt det är med eldsjälar som driver arbetet framåt. Vivianne är definitivt en sådan, säger han.

På Allégården finns över 40 olika kurser som pågår varje vecka och är tillgängliga för alla, även om målgruppen främst är pensionärer. Deltagarnas åldrar är blandade men Arne förklarar att de flesta är mellan 60 och 80 år. En aktivitet som ligger Vivianne särskilt varmt om hjärtat är utflykterna som infaller några gånger om året.

– Senast gjorde vi en bussresa till ”Sveriges vagga” och såg på hällristningar. Det var en upplevelse utöver det vanliga, förklarar hon.

Men även själva huset som Allégården ligger i är fantastiskt, tycker Vivianne. Och hon har utan tvekan läst in sig på dess historia och berättar med glädje om husets grundare James Dickson och om ockupationen på 70-talet när det kallades Hagahuset. Det ryktas till och med att huset har ett eget spöke.

– Jag var tveksam i början. Men nu är det så många som har sett honom så det kan ju inte vara bluff, säger hon medan hon visar de gamla vävstolarna på husets övervåning.

Vivianne rör sig hemtamt genom korridorerna och pekar på olika delar av möblemanget som hon är förtjust i. Hon menar att det gjordes snyggare inredning förr. Dagens trender kallar hon för ”kala” och ”tråkiga”.

– Vi hade ett gäng ungdomar här för något år sedan som gjorde i ordning här. De var otroligt duktiga. Folk gnäller så mycket på de stackars ungdomarna, men sanningen är ju den att de flesta är hur härliga som helst.

Sist av allt visar hon kafeterian där det pågår en spelning och musiken fyller rummet. Många gäster tar sig en kopp kaffe medan bandet spelar. Det här är allt Vivianne hinner idag. Hon ska hem och passa barnbarnen.

– Det är ju praktiskt att jag bor precis vid Järntorget så jag kan komma och gå som jag vill. Känner jag mig någonsin ensam är det snabb promenad till gemenskapen, säger hon.

Läs vidare

Mest lästa

  • No results available